Här tillverkades öl i över hundra år
Münchenbryggeriet är ett av Stockholms mest karaktäristiska inslag i stadsbilden. Samtidigt är det ett mycket uppskattat minnesmärke över en svunnen industriepok. Här tillverkades öl i över hundra år, till fromma för törstande stockholmare. Idag har vi återupptagit gamla traditioner och har ett microbryggeri med produktion av ekologiska hantverksöl. Men framförallt hjälper vi människor att mötas.
Det var grosshandelsbolaget C C Brusell & Co som i april 1857 började tillverka och sälja öl under namnet Münchens bryggeribolag efter den bayerska bryggeristaden. Bryggeriet låg då som nu vid Skinnarviken på Söder Mälarstrand, en plats som redan på 1600-talet var en viktig ankrings- och lastplats. Den höga och branta klippkusten öppnar sig här och man kunde ganska enkelt komma ner till stranden och därifrån frakta upp varor till Södermalm.
För bryggeriet var läget bra också med tanke på det stora behovet av is vid öltillverkningen. Man använde sig av sjöis direkt från Riddarfjärden för att kyla ner ölet vid jäsning och lagring. Brukligt var att det delades ut en sup till arbetsstyrkan såväl före arbetsdagens början, vid middagsrasten som efter arbetet. Och hade man ramlat i en vak fick man en extra sup mot förkylning.
Münchenbryggeriet hävdade sig mycket väl redan från starten. Produktionen växte, samtidigt med staden. Bryggeriet byggdes om och byggdes ut i flera omgångar och tomten fylldes med allt fler hus och byggnader. Påsknatten 1893, under en pågående ombyggnad, utbröt en våldsam brand som förstörde större delen av bryggeriet. Förödelsen var stor. Uppbyggnadsarbetet leddes av arkitekten Hjalmar Karlsson och ingenjören Alvin Jacobi, och ur denna förödelse växte det nya Münchenbryggeriet upp med sin långa fasad i renässansstil och sina nygotiska gavlar. Stockholm får därmed ett mycket vackert inslag i stadsbilden som fortfarande kan beskådas från Riddarfjärden, dess stränder och omgivningar.
Det nya Münchenbryggeriet fick en modern utrustning och drevs framgångsrikt enligt de senaste tillverkningsmetoderna. Strax efter sekelskiftet hade Münchenbryggeriet vuxit till Sveriges största bryggeri med hälften av Stockholmsmarknaden.
Konkurrensen mellan bryggerierna var hård och samgående kom tidigt på tal. Münchenbryggeriet köptes 1910 av Stockholms Bryggerier som på några årtionden kom att bli ostkustens största bryggerikoncern. Samtidigt lade Pripp & Lyckholm under sig bryggerierna i Västsverige. De båda bryggerielefanterna slog sig samman 1964 och bildade Pripp-Bryggerierna AB. I september 1971 var ölepoken slut vid Münchenbryggeriet och tillverkningen flyttades till Pripps nya bryggeri i Bromma. Som mest hade Münchenbryggeriet en kapacitet av 60 000 flaskor öl i timmen.
Under 1971 – 72 flyttade en del småindustrier, kontor och framför allt fritidsverksamheter in i de gamla bryggerilokalerna. Mälarsalens danser, kurser och festvåningsverksamhet blev kända för en bred allmänhet. Stockholms stad övertog lokalerna 1974 för att riva dem och bygga lägenheter. Denna genomgripande, detaljplanerade och beslutade förändring av Söders ansikte mot Riddarfjärden förhindrades genom en proteströrelse ledd av Hans Ryberg, grundare av Mälarsalen.
Ledande expertis inom arkitektur, vetenskap, miljö, folklivsforskning, konst, litteratur, musik mm stödde opinionen som krävde bryggeriet kvar. Eller ”Mynken” som Münchenbryggeriet kallades i folkmun. Astrid Lindgren, Evert Taube, Tage Danielsson, Per-Anders Fogelström – namnunderskrifter från tiotusentals stockholmare – stora organisationer, ungdomsförbund, Riksantikvarieämhetet, Stockholms stadsmuseum m.fl. gav sitt stöd till opinionen. Trots denna opinion röstades bryggeriet bort i fullmäktige med endast en rösts övervikt.
Valet 1976 räddade bryggeriet. Den politiska oppositionen hade så småningom hörsammat folkstormen och efter att ha vunnit valet gick de opinionen till mötes. Elva dagar senare skulle rivningen påbörjats.
Sedan 2007 är AFA Fastigheter ägare av Münchenbryggeriets byggnader.
